Efter långdistansguldet och vilodagen var ännu merparten av EM-tävlingarna kvar. Fredagens sprint blev som väntat orienteringstekniskt väldigt intensiv. Då jag kom imål tyckte jag att banläggningen var ganska dålig, då jag upplevde det som om att hela banan gick ut på att traggla sig fram längs små spår. En närmare analys visade dock att jag får skylla mig själv för det här. Se till exempel mitt och tävlingens segrare, Peter Arnessons, vägval:
Mellan ettan och tvåan till exempel är min väg både krokigare och innehåller mer klättring. Dessutom hamnar jag att gena genom lössnön två gånger.
Ännu tydligare är det mellan tian och elvan. Peter åker runt längs det sex meter breda spåret medan jag siksackar mig fram på små, långsamma spår. Tidstappet på dehär två sträckorna är ungefär det samma, knappa 15" på vardera. Mit lopp räcker som sagt i alla fall till en silvermedalj, 19" efter Peter och 6" före Olli-Markus, som igen är placeringen efter mig.
Medeldistansen avgjordes som samstart, men med bara ett kartbyte och sk. fjärils-gaffling. Denhär gafflingsmetoden är nog inte den bästa, speciellt inte på samstartstävlingar, då det lätt blir mycket åkning fram och tillbaka längs samma spår och många korta kontrollavstånd. Det här gör att det blir trångt längs spåren, då 60 man startar samtidigt. Trängseln märkte jag till all lycka inte så mycket av, eftersom jag lyckades i min taktik att öppna hårt och på så vis dra ifrån de flesta andra direkt i början. Första varvet gick också bra, och jag var i en halvminuts ledning vid kartbytet. I början på andra varvet gjorde jag dock ett litet misstag, jag tappade inte mycket på det, kanske knappa tio sekunder. Men det gjorde antagligen att jag blev för defensiv och långsam i min orientering. Det gjorde att Erik Rost kunde ta ikapp mig på de många kortavstånden som andra varvet bestod av. Tävlingen avgjordes sedan till Eriks fördel då jag tog ett lite långsammare vägval till näst sista kontrollen och dessutom tappade balansen efter sista kontrollen.
I stafetten skidade jag tillsammans med Janne Häkkinen och Olli-Markus. De inledde bra och kunde skicka ut mig på delad andra plats tillsammans med Sverige och Erik Rost. Ryssland II och Edvard Hrennikov gick ut knappa minuten före oss. Vi tog dock ikapp honom lite före halva banan. Efter det tog jag dock två dåliga vägval på rad och var plötsligt över hundra meter efter. Det visade sig vara ödesdigert för vår segerkamp. Erik hade en längre gaffel kort efter dehär och jag kunde komma ikapp honom. Jag avgjorde sedan silverkampen till vår fördel när jag tog ett bättre vägval och ett listigt genspår till fjärdesista kontrollen. Edvard var dock för stark på slutet och kunde ohotat glida imål som segrare.
Mitt totalsaldo från Europamästerskapen blev alltså ett guld och tre silver. Det är jag förstås nöjd med. Redan innan tävlingarna visste jag att jag fysiskt var i bra form. Speciellt på långdistansen höll jag också klart högst fart i spåret. På förhand var jag mer osäker på hur jag skulle hänga med i den täta orienteringen som tävlingarna bjöd på. Jag klarade dock av att göra fyra säkra och bra prestationer på rad. Ändå så var inget av loppen någon verkligt fullträff - därför fanns det också i alla tävlingar utom långdistansen någon som var snabbare än mig.
En tävlingsvecka som den i Sjusjöen är förstås väldigt påfrestande. Den här veckan har jag känt mig mer sliten än på länge. Jag har sålunda koncentrerat mig på att återhämta mig och försöka ladda batterierna inför helgens FM-tävlingar.
